Var går gränsen mellan mig och Gina?
Varje fårfamilj är en liten enhet. Den lilla familjen ska fungera bra, då fungerar hela sammanhanget.
Den lilla familjen i förhållande till hela besättningen, i förhållande till mig som måste ta alla besluten som gör att allt blir så bra som möjligt. Optimalt, säger man. Nu blir det aldrig perfekt eftersom livet aldrig är perfekt. Men strävan mot det optimala är en drivkraft. Om alla vi som sköter fårfamiljerna tänker på det sättet att, är det här det bästa tänkbara just nu för det här djuret, då kommer vi väldigt långt. Och precis så upplever jag att våra djur blir skötta, att vi försöker se och lyssna på deras hälsotillstånd. Helst hela dygnet, åtminstone under lamningstid, då de nya liven ska slussas in i sammanhanget.
Gina är en tacka på 3 år. Hon är barnbarn till Greta, en av våra ”urtackor” som var barn till ”ur-Molly” som vi en gång började med. Dessa djur har utmärkt sig för att vara uthålliga på ett speciellt sätt. När alltså Gina inte vill resa sig då är det något som inte stämmer.
Det är vår och lamningen har startat. Jag stänger in henne i en box. Hon ligger och äter. Nästa morgon lördagen den 27 februari tittar jag in förväntansfullt i huset, men där ligger hon fortfarande, inga lamm. Jag måste puffa på henne för att få upp först bakkroppen och sedan frambenen. Då kissar hon så det skvalar. Men sedan vill hon ligga igen. Det är inte bra.
Söndag och måndag flyter på med samma rutiner. Jag tittar in i fårhuset, där ligger Gina utan lamm. Vi lägger hö framför henne och ställer dit kraftfodret. Jag puffar på henne, hon reser sig väldigt mödosamt, först bakbenen, jag drar henne något mot mig, hon reser sig på frambenen. Det går att få henne att gå runt litet om man ”kliar” på bakbenen.
Onsdag morgon börjar jag känna mig orolig. Hon har gått ner i vikt. Hon verkar äta allt mindre. Min tanke hela tiden är: Kommer inte lammen snart?
Torsdag morgon är hon sämre, vill varken äta eller dricka och definitivt inte resa sig. Då får hon 50 ml propylenglykol. Det brukar kunna göra litet nytta, en liten knuff så att djuret börjar rapa. Jag ringer veterinären och han lovar komma klockan tio. När veterinären kommer idisslar Gina och ser inte alls så sjuk ut.
Lammen är väl på väg, menar vi. Veterinären ska gå in och känna hur mycket hon har öppnat sig. Vi tvättar henne och alla medhjälpare har sina olika uppgifter. Jag ligger och håller om henne. Veterinären är tyst. Istället för något glatt budskap säger han: ”Nej hon är helt stängd, lammen är inte på väg.” Jag frågar om jag ska ge mer propylenglykol. Veterinären är inte positiv. Han säger dessutom att han inte tror det är kalkbrist. Jag får i alla fall en flaska kalk, mer för att det är bra att ha. ”Håll henne under uppsikt”, blev förhållningsordern.
”Ja, men Gina, varför måste du envisas med att låtsas vara pigg.” ”Hallå, lammena, kom ut!” Jag flyttade mer eller mindre in i boxen. Timme efter timme masserade jag henne. Ryggraden upp och ner ända ut i svansspetsen. Benen, fötterna, mellan klövarna. När jag masserade magen då pratade jag med lammen. ”Kom ut!”
När vommens aktivitet avtog började hon svälla upp av gaser. Det är dåligt. Det blir ett tryck som kan göra att djuret riskerar att kvävas. Det var sen kväll redan och ingen veterinär skulle vara intresserad av att rycka ut.
Gina fick 50 ml propylenglykol. Litet nytta tror jag det gjorde. Jag hade ju också den här flaskan med kalk, Calphon, en hel droppflaska. Jag använde många kanyler, för att kunna få in kalk under huden på många olika ställen, så att det skulle sprida sig i kroppen så fort som möjligt.
Nästan genast visade kroppen tecken på att reagera på behandlingen. Till min stora förvåning reste hon sig på fyra ben och stod där en lång stund. ”Nu är det väl jag som har dött!”, tänkte jag. ”Nu Gina får de gå som det går, om inte jag får sova en stund nu så orkar jag inte mer!”
Vi femtiden på morgonen var det minus femton grader kallt. ”Jag är beredd på att du är död, Gina!” Det är bara att dra ner förväntningarna till noll.
”Men, hallå gumman, du ser riktigt pigg ut!” Huvudet i vädret och öronen rakt ut. Fårens öron är underbara, de visar så mycket av sinnesstämning.
Det var väldigt roligt att ringa veterinären och berätta att hon reagerat positivt när hon fått kalk och han tyckte förstås att jag skulle fortsätta ge henne detta.
När det var fredag kväll hade hon fått i sig hela flaskan. Men tyvärr var inga lamm synliga och definitivt inga krystningar. Det positiva var att gaserna hade gett med sig och våmmen rörde på sig. ”Nu Gina går jag ner och dricker litet kaffe.” Jag somnade med overall och allt på kökssoffan utan att ha druckit upp kaffet.
Nu drog jag ner förväntningarna till noll igen. Men vad får jag se, en bubbla, som när ett lamm är på väg, fantastiskt. Jag känner försiktigt i öppningen. Några klövar kan inte kännas. Jag tittar på klockan. 22.15. Jag väntar en timme så får vi se om hon kommer igång med krystandet. En timme, två timmar, inget krystande, inga klövar. ”Jaha, Gina då måste jag gå in och känna om något ligger fel” Jag värmer vatten och hämtar alla grejer. Det är lika kallt denna natt, sådär, femton minus. Och långt, långt där nere känner jag hur hon har börjat öppna sig och innanför känner jag två klövar. ”Ha, det kommer i alla fall en, död eller levande.”
Här är bara tålamod som gäller. Jag lade mig i boxen och försökte sova. ”Nu lämnar jag inte dig i sticket!” Tiden gick långsamt. Jag försökte hitta på olika saker som skulle få igång hennes livsandar. Massage, förstås, men försiktigt nu, när ändå förlossningen är igång.
Efter tre timmar stack klövarna ut i öppningen utan att hon egentligen hade tryckt på särskilt mycket. Bakhasorna! ”Nu tar jag ut dig, död eller levande” Ett alldeles levande lamm fick hon till sitt huvud och det frenetiska slickandet och grymtandet satte igång. Men hon reste sig inte.
Efter två långa timmar fanns två nya bakhasor i öppningen. Den här gången var det inte lika lätt. Det gick inte att få ut lammet. Det gäller att koncentrera sig ännu mer. Längre ner fanns ett huvud, men tillhörde det ett annat lamm? Huvudet måste ner igen. Men det ville inte huvudet, då åkte benen också ner. Jag satt alldeles stilla med armarna i jodopax-vattnet och försökte tänka. Jag hade känt att den levde. Jag ömsom drog, lirkade och försökte tänja ut innandömet. Det gick en bit i taget. Det får inte ta för lång tid heller om navelsträngen är skadad. Där kom den som ett u, med huvudet böjt intill kroppen. ”Men, oj, kan du leva” Jag böjde tillbaka huvudet, torkade bort slemmet, höll upp lammet, lutade det mot Gina. Först fick den inte luft utan skippade efter andan, jag trummade på lungorna, höll den upp och ner. ”Oh, ja, du andas!” Den hostade och rosslade. Det dröjde en lång stund innan jag vågade släppa taget och lämna över jobbet till Gina. Två levande lamm. Men hon reste sig inte.
Det var lördag, fåraherde-barnen kom. Vi matade djuren och till slut skulle vi hälsa på Gina och de två nya lammen. ”Men Gina vad du ser konstig ut, du har väl inte ett lamm till?
Hämta alla grejer, tvätta sig! Det är viktigt att känna efter om ett lamm är kvar. Barnen höll i de andra lammen. ”Visst, ett till lamm med bakhasorna först. Här kommer en liten lillebror alldeles levande. Detta är ett bagglamm och de två första är tacklamm”
Nu var Gina väldigt trött. Lillebror blev inte slickad så bra och ingen råmjölk fanns kvar i juvret. Vi hjälpte till, frotterade honom till en ullig boll och hämtade en nappflaska.
Det är inte samma sak som mamma. Han hojtade och skrek. Rätt som det var blev det tyst. ”Men hallå, Lillebror har du dött?” Nej, han låg tätt tryckt till Gina med huvudet inkört under henne.
Gina reste sig fortfarande inte. Jag hade lärt de två första lammen att suga på spenen trots att hon låg ner. Hon såg fortfarande konstig ut. Nu var det eftermiddag igen. Jag bestämde mig för att känna ännu en gång om där fanns ett ”dött” lamm kvar. Denna gång hittade jag framben och nos och hela djuret var snart ute, levande. Ett tacklamm. För att utesluta ett femte lamm kände jag för säkerhet skull en gång till. Det fanns inget lamm, i alla fall vad jag kunde upptäcka.
En hel vecka hade gått. Den har slutat lyckligt.
Söndag och måndag var Gina en väldigt trött men glad tacka. Visserligen hade hon en stinkande flytning. Det kan trots allt varit ett dött lamm som börjat ställa till besvär. Veterinären kom på måndagkvällen och då fick hon mer kalk och en pencillinkur. Men då hade hon redan rest sig upp på fyra ben.
Nu står hon på sina ben och tre av lammen diar. Även det sista tacklammet, utan att ha fått undervisning. Tacklammen heter Lillemor, Lilja och Linnéa.
Lillebror vill bara ha nappflaska.
Hälsningar från Gina/Ulla och alla vi som hjälpt till så att lammen kunnat födas levande.
Snart börjar lamningen!
I början av mars är första lammen beräknade att födas. Detta betyder jobb dygnet runt för oss, men det är det värt. Att se lammen bara ett par minuter gamla ställa sig upp på sina jättelånga ben och börja leta efter mammans juver är en upplevelse svår att beskriva med ord.
Högdräktiga Molly, 6/2-11
