En Halloweenrysare

Ulla och fåraherdarna träffades klockan 10.00 på Överjärva. Denna dag kom Ida, Ellinor, Sofia, David, Wille och Ellen.

Idag skulle vi göra en ny spännande sak. Vi skulle hämta fåren från Västerjärvahagen och gå hem genom skogen och över nya järnvägsbron med fåren lösa, bara en tacka skulle få ha band. I hagen gick åtta tackor samt baggen Ivan, som fått åka hem redan på morgonen. Ingen vill ha en bagge lös i skogen.

Vi gick igenom vilka faror som kunde uppträda. Om vi hade en tacka i band så skulle säkert flocken följa oss fint. Vi tog Blenda, hon är liten.
En kraftfoderhink verkade onödig att släpa på så vi tog bara varsin näve med detta i handen.

Vi öppnade grinden. Tackorna kom fint ut och följde oss tätt. Men vad hände, en löpare med hund i koppel passerade från ett sidospår. Löparen var snabb och djuren verkar ha trott att det var deras leldare som satte fart.

Nu får vi tänka på att, i många år, när vi gått någonstans med fåren har Ulla och hunden Kingis gått först. Nu är Kingis pensionär. Det kan ha haft betydelse att en hund var bifogad löparen.

Fåren fick upp farten tätt efter löparen med hunden. I kort trav försvann gruppen i motionsspåret. Det blev tyst i skogen. Tackan Blenda var upprörd.

En man på cykel dök upp. ”Har du sett en skock får efter en löpare”, frågade vi, ”Ja, visst!” ”Kan du tänka dig att vända och försöka cykla ikapp dem och be löparen att stanna.” ”Ja, visst!” Det är så väldigt fint att det finns så bussiga människor. Han försvann han också! Det började kännas kymigt när det var så tyst.

Ellinor är orienterare van att springa och van vid djuren. ”Ellinor, du får springa åt det hållet som inte cyklisten tog, dom kan ha följt vägen mot järnvägen”. Ellinor försvann också. Vi gick långsamt hemåt. Vi hade i alla fall en tacka och bara ett barn var borta!

Då hör vi någon ropa från ett helt annat håll, borta vid stenkrossen. ”Häär äär vi”. Ellinor for som en vallhund hit och dit. Blenda bräkte hela tiden, Jättebra, det hörde de andra och närmade sig. Nu fick vi nytta av kraftfodret i handen. Sofie smög iväg bland träden med utsträckt hand och ett av djuren fick doften i näsan. Nu närmade sig hela gänget. Vi höll fram våra munsbitar och de ”nappade”.
Wille sprang baklänges med handen vid Rebeckan nos. Vi närmade oss järnvägsbron som jag var orolig för. Wille fortsatte ut på järnvägsbron. Hela gänget följde. Vi var snart över på Överjärvasidan.

Vi var hemma med våra åtta Halloweenspöken!

Ulla Alm